SÖNDAGSTANKEN

Med Olle Carlsson

Det vilar ett allvar över augusti. Sommaren dröjer sig kvar men naturen börjar långsamt och oåterkalleligt släppa taget om den.

Jag ser inser att jag ägnat en stor del av livet åt motsatsen. Att jag har presterat och kämpat för att få saker att hända och försökt hålla fast vid sådant. Ibland långt efter bäst före-datum. Jag har gjort det för att jag så ofta värderat mitt liv (och mitt eget värde) utifrån det jag lyckats åstadkomma. Och fortfarande kan jag få för mig att Gud sitter med sträng blick och betygssätter mitt liv. Tanken är både komisk och fruktansvärd men framför allt väldigt olik Jesus.

När jag ser på allt jag fått uppleva inser jag att det finaste och dyrbaraste är sådant jag ALDRIG hade kunnat planera, prestera eller förutse. Jag har fått det av nåd. Som en oförtjänt gåva. Kärleken, barnen, barnbarnen, vännerna, tron, förlåtelsen och min kallelse.

I söndagens evangelium börjar lärjungarna diskutera vem som är störst. Jesus svarar genom att ställa ett barn mitt ibland dem och barn har inget CV att visa upp. Ett barn lever i ögonblicket och vågar ta emot. Det är väl därför nåden är så svår för oss vuxna att förstå. Vi tror att allt i livet måste förtjänas. Men för den som tror att allt måste presteras fram finns egentligen inget utrymme för nåd.

Nådens paradox är att den börjar i våra misslyckanden - när våra egna ansträngningar når sin gräns.

Reflektion:

Finns det något jag skulle må bättre av att släppa taget om?

Bön:

Gud hjälp mig att vila i att jag är älskad precis som jag är. Inte för det jag har gjort eller inte gjort. Lär mig att släppa taget om det jag inte längre behöver bära. Hjälp mig att förstå att jag inte behöver förtjäna livet utan bara öppna mina händer och ta emot de gåvor du redan ger.

God bless!

Olle