SÖNDAGSTANKEN – Vem tror du att du är?

Vi vill gärna att människor ska utvecklas. Men helst så att vi fortfarande känner igen dem.

Den tysta ska väl inte plötsligt börja säga ifrån. Den som alltid har ställt upp kan väl inte börja säga nej. Och den som har gjort bort sig får gärna ordna upp sitt liv, men behöver kanske inte tro att han har något att lära oss andra.

När Jesus kommer hem till Nasaret och börjar undervisa blir människorna först imponerade. Vilken klok människa! Men så kommer de på vem han är. Är det inte snickaren? Marias son? Vi känner ju hans familj.

Vem tror han att han är?

Det är något smärtsamt mänskligt i den där frågan. Vi kan bli så säkra på vilka andra är att vi slutar se dem.

Också Jesu familj har svårt att förstå honom. I evangeliet berättas att hans anhöriga tror att han har blivit galen. När hans mor och syskon söker honom vidgar han bilden av familjen. Också de som gör Guds vilja är hans bröder och systrar, säger han. Gemenskapen är större än släktskapet!

Att följa sin egen röst kan kosta på. Särskilt när de man älskar helst vill att allt ska vara precis som vanligt...

Och ibland behöver de inte ens säga något. Vi sköter invändningarna själva. Du brukar ju inte. Du kan väl inte. Vad ska folk säga? Och vem tror du att du är?

Bland alla de där rösterna kan det vara svårt att höra vad vi själva innerst inne tror och egentligen längtar efter. Kanske börjar det profetiska just där, i att lyssna efter vad Guds kärlek kräver av oss här och nu! Och våga handla efter det, även när någon höjer på ögonbrynen, osynliggör oss eller mansplainar..

Här i Grekland börjar vi nu en retreat. I Livsstegen övar vi på något ganska enkelt och ibland förvånansvärt svårt: att låta en annan människa tala till punkt. Vi lyssnar utan att rätta, kommentera eller genast berätta hur hon borde leva.

Då kan något hända. Någon säger det hon aldrig tidigare vågat säga. Någon upptäcker att det går att bli lyssnad på även när man inte har tänkt färdigt. Eller säger det alla vill höra. Det kanske behövs ett sådant rum för att vi ska kunna höra och uttrycka Guds röst.

Sådana rum behöver vi hjälpas åt att skapa. Vid köksbord, bland vänner och i våra gemenskaper.

Platser där vi får höra ihop utan att bli likadana. Och där ingen behöver vara fånge i den människa hon var igår.

Veckans fråga: Finns det någon sida av dig som du längtar efter att ge mer plats?

God bless! Olle

Veckans musik: Sjuttonde balladen – Cornelis Vreeswijk https://open.spotify.com/track/7revw5bIOUgKYHhYaHyUkR