Vecka 1

11/9

Fick rådet att skriva en skrivdagbok.

12/9

Det var Julia Videgård (poeten, skrivläraren!) som kom med rådet – och årets citat. Hon pratade om något som är så tabubelagt men också så oerhört vanligt bland oss som skriver – nämligen att ”ibland känna sig som Kingen, och andra gånger som en gammal trasa”. TrasKingen. Det är jag.

Gick en promenad i solen och fick skrivcoaching av Babak, sen tvärtom.

Frågorna vi ställde varandra var bland andra:

• Vad ger dig inspiration?

• Vad ger dig skrivlust och att du känner dig passionerad?

• Vad ger dig den disciplin du behöver?

Kom hem och skrev oavbrutet i ett par timmar. Tiden försvann och det var underbart, trots en lång dag på skrivprojektkursen på Jakan.

13/9

Skrev morgonsidan, som blev på dator – tre sidor. Skrev flödesskrivande i tio minuter och redigerade i fem.

Sen ville jag sortera och skriva så jag fattar vad detta nya manus innehåller – helt enkelt samla alla gamla och nya texter som jag är nöjd med och som kretsar kring den här historien, alltså en tredjedel av det jag tänkt berätta om och skrivit om.

Nu kvarstår frågan hur jag ska få till detta… Hur bringa ordning i pappersröran på skrivbordet innan denna laptop dör?

14/9

För andra dagen i rad gick jag upp klockan sex och skrev. Det blev morgonsidan i en timme. Hade en hel del att få ur mig, tydligen. Började också med skrivuppgiften till Jakan – nästan klar.

Produktiviteten – var kommer den ifrån? Jag tror det var känslan av community när jag mötte skrivgänget och fick prata om skrivande, text och möta likasinnade. Jag tror det var lärarnas inspirerande övningar. Jag tror att det var att jag låtit texten vila i två månader.

Så skönt med en nystart. Om ett år vill jag vara helt klar med den här boken som baserar sig på första delen av mitt liv.

15/9

För tredje dagen i mitt liv går jag upp kl. 06 (okej, kvart över) för att skriva morgonsidorna. Jag gör det för hand. Tänder det levande ljuset från H&M Home som är mer som en brasa p.g.a. något fel med veken. Mysigt. Dricker kaffe. Skriver, skriver och skriver. Är harmonisk. Lycklig faktiskt.

Skriver av mig, ställer sedan frågor till det högsta – i och utanför mig. SkrivHjärtat, kan vi också kalla det.

Jag är tacksam att inte lämna in texter i sista sekund denna måndag morgon. Jag skrev dem igår och dagen innan, på kvällen. Vad är det som hänt? Fattar ingenting. Var kommer all disciplin ifrån? Är verkligen en community så oerhört magisk? En community med stark igenkänning. Julias ord värmde så när jag kände mig missanpassad. Så oerhört skönt att få känna sig som ett vrak ibland – och som en pärla ibland. Att vara normal. Mänsklig. Det är inte fel på mig. Det är inte mig det är fel på. Jag väljer skrivandet. Jag väljer mig. Jag är en skrivande människa, oavsett resultat. Så skriver jag. Alltså är jag. En skrivande människa.

16/9

Jag vaknar och vill inte gå ut i köket, så jag sträcker mig efter mobilen och skriver.

Det blir morgonbön, dikter, frågor och lite scrollande som jag tänker får vara dagens inspiration. Det är ju en hel läsning – så kallad motiverande läsning. Och en hel del skrämseltaktik. En hel del skräck.

Gud, tack för att jag får skriva. Hjälp mig att blomma, växa. Hjälp mig att vara fri i mitt skrivande. Hjälp mig att inte jämföra mig. Hjälp mig att få vara den jag är.Hjälp mig Gud. Hjälp mig Gud. Hjälp mig.

18/9

Jag vaknar och skriver mina fyra morgonsidor. Den fjärde sidan spårar ur och blir en praktisk att-göra-lista – ett koncept för en skrivkurs. Men min inre röst säger att det inte produceras klockan 06 en höstmorgon då världen står i brand – både den inre och yttre. Så jag väntar. Vad jag framför allt behöver, säger rösten, är en community. En skrivcommunity.

Nu kommer familjen in och avbryter. Inte ok. Den här tiden är helig, tänker jag.

Men barn ska till skolan och jag ska till Italien och frukost ska serveras, läxor packas ner och världen göra sig påmind. Inte än, tänker jag. Det här är min tid. Mitt rum. Heligt. Det växer sig tjockare i halsen. Hur stänga en dörr som inte finns? Avkräva mig själv en plats när jag aldrig gjort det tidigare? Eller har jag det? Hur egoistisk är jag på en skala? Hur mycket tid får jag ta till detta? Vad får jag lov att göra utan att min familj – min livscommunity – sparkar bakut?

Denna dagbok är lika mycket ett utforskande av detta rum, inser jag. Hur många kvadrat av skrivande kan en kvinna som jag ta mig? Jag vill ha en vindsvåning – bildligt talat förstås. Eller kanske en takterrass under stjärnorna på Symi. Gud, ge mig en takterrass där taket är fritt, där luften är fri, där jag kan andas in salvia, basilika, citronmeliss och skriva. Måste jag verkligen krossa tak hela jävla livet?