Vecka 3

26/9

Börjar dagen med att skriva en dikt.

Skriva en bön.

Promenerar med sonen till skolan, vinkar och går vidare i höstsolen till Ritorno – ett av världens bästa caféer.

I samma klass som Gunnarssons vid Skanstull.

Jag sätter mig i ett hörn där det finns ett uttag, precis under tavlan med den där nakna bruden. Något slags marmorstaty är hon, fast naken.

Äter en god ost- och skinkmacka, dricker tre koppar kaffe och tre glas vatten.

Sitter i tre timmar och skriver.

Akustiken är mänsklig, takets dämpning gör att jag hör exakt vad gästerna långt mittemot säger.

Det känns intimt. Inte hemligt, men intimt.

Som att vi alla delar hemligheter.

Sitter i samma båt, i samma rum.

Jag skriver vidare.

Kommer ut i solen och det visar sig att uteserveringen är överfull.

Staden skiner. Alla andra är ute.

Jag fick i alla fall mycket gjort.

Jag går hem för att äta lunch.

Sen skriver jag mer.

Tills kroppen börjar värka och huvudet står still.

Jag behöver röra på mig.

Och jag vill vara med barnet.

Det är dags att ta en paus.

Senare på kvällen skriver jag igen.

I skrivdagboken.

27/9

Älskar detta citat av Marguerite Duras, ur hennes nästsista bok Att skriva:

Skriva.

Jag kan inte.

Ingen kan.

Det måste sägas: vi kan inte.

Och ändå skriver vi.

28/9

Idag måste erkännas – jag har knappt skrivit alls.

Nu skriver jag. Men det är också det enda.

Det känns som att jag inte borstat tänderna.

Så rutinerad börjar jag bli.

Jag känner mig inte heller som en urvriden trasa, utan mer som någon med en välförtjänt paus.

Jag skriver för att jag vill skriva just nu.

Rutinen verkar redan ha satt sig.

Jag älskar att jag skriver och njuter av det nästan varje dag.

Jag läste en gång citatet:

”Jag vill hellre skriva än att vara lycklig.”

Jag kände stark identifikation.

Det är viktigare att känna mening än att vara glad.

Det är vad lycka betyder för mig – mening.

När jag skriver finns mening.

29/9

Skriva? Nej, det har jag verkligen inte gjort idag.

Eller jo, just det – jag skrev några dikter.

Jag har skrivit dikter varje dag, inspirerad av skrivdagboken.

Poesi är livet, och i bästa fall är livet poesi.

30/9

Samtal med lektören (skrivläraren) Julia. Jag älskar Julia. Hon är så ung och så smart och så peppande. Alla skrivande människor borde få ha en Julia i sitt liv.

Jag hoppas jag kan vara en Julia för andra. Om jag orkar. Hon tvingar mig i princip – fast på ett ytterst vänligt vis – att skriva om hela j-a romanutkastet.

”Det är rörigt,” säger hon.

Det är några saker om mitt manus som upprepas gång på gång, och jag kan inte bli frustrerad eller besviken längre. Det måste vara relativt sant, eftersom så många och så olika personer säger samma sak:

”Den kan inte handla om hela ditt liv, Fotini. Du måste begränsa dig. Ge inte bort allt på en gång. Det blir rörigt. Var är textens nu? Vem berättar? Vad vill du säga?”

Så nu behöver jag tänka efter. Vilket perspektiv ska den berättas i?

Jag känner att det här måste vara sista omtaget. Jag tänker inte göra fler perspektivbyten sen. Jag har skrivit allt ifrån första person till allvetande till tredje person nära karaktären. Nu låter det som att jag ändå bör skriva i… Vad var det nu igen? Vad var det Julia sa? Jag minns inte. Shit också.

1/10

Två dagar av litteratur på Skolverkets internat med Ann-Marie Körling, Nora Khalil och Alexander Salzberger.

Raka röster. Inga omskrivningar.

Så skönt.

Inget säljsnack. Barn. Ungdomar. Deras världar. Kollegor från hela landet – svensklärare. Många med samma hunger.

Och allt detta på Clarion Hotel, mittemot Ringen. Huset där jag växte upp.

Söders fulaste hus, sa man då. Det är därifrån romanen kommer. Den första.

Den jag skriver nu. Känns som det var meningen att jag skulle vara just här, just nu. Ändå.

2/10

Har lagt upp lite dikter på sociala medier.

En dikt om dagen, tänker jag. Så länge jag orkar. Men nog max ett år. Minimum en månad. På ett ungefär. Älskar ju poesi – både att skriva och läsa andras. Men framför allt skriver jag för att leva. Dikterna är också dagböcker. Dagboksskrivande.

En ventil, eller ett slags bön om man så vill.

Ingen kan säga att jag skriver dåligt eller bra. Jo, de kan försöka – men jag struntar i dem.

Dikter är varken bra eller dåliga, lika lite som någons tankar eller känslor är bra eller dåliga. bara är.