Olles söndagstanke – Med vinden i håret och döden framför ögonen

Allhelgona är en både vacker och smärtsam högtid. Vi tänder ljus för dem vi saknar och stannar till vid en anhörigs grav. Kommer ihåg hur han eller hon skrattade och längtar efter att få pratas vid igen.

Annars gör vi allt för att hålla döden ifrån oss. Fyller livet med nya projekt och planer, reser, konsumerar och klickar oss genom dagen på våra mobiler.

Döden är demokrat, inför den är vi alla lika små och maktlösa. Men vad händer egentligen när vi dör? Ingen vet. Jag är präst och har både skrivit och föreläst och diskuterat döden i tevesoffan men det finns ingen expert på den här planeten såvitt jag vet. Jag tror och anar men vet såklart inget mer om dödens hemlighet än någon annan människa jag mött. Vi lever alla med en ovisshet som ingen av oss har ett säkert svar på. Tough shit.

Men i mitt väsen bärs jag av en liten liten låga av hopp, en omöjlig och kärleksfull lovsång som - trots allt - är mitt djupaste fäste. En strimma av en förnimmelse om att vi människor faktiskt inte är ensamma i universum. Att det finns en kärleksfull kraft som ser den allra minsta av oss. En Gud som älskar var och en av oss alldeles villkorslöst.

Döden tänker jag mig alltmer som en tunn hinna som skiljer mig från ett annat och mycket verkligare liv. Ett slags uppvaknande ur en skrämmande och vacker dröm som vi kallar livet. Där står jag en dag, häpen och sårbar, inför Gud. Ansikte mot ansikte. Jag tänker att det är som att få komma hem igen.

Om det här var sista gången vi sågs du och jag, vad skulle jag säga?

När någon dör kan vi plötsligt se hur onödiga alla hårda ord och bråk har varit. Bara med döden inför ögonen anar vi vilken ofattbar gåva livet och en annan människa egentligen är.

Det är vad allhelgonahelgen handlar om för mig. En medvetenhet och en närvaro jag verkligen vill försöka bära med mig också när gravljusen har brunnit ut efter den här helgen.

Medan det ännu finns tid att ringa för att bara säga hej och ta en fika en vanlig tisdagseftermiddag i november, fastän inget skäl till synes finns, så vill jag göra det innan klockorna klämtar för mig och mina älskade.

Amen och God bless!

Olle