SÖNDAGSTANKEN – Döden och livet

för 3 dagar sedan

2 min läsning

En leende man med uppsträckta armar vid havet i solsken.

Vi vill bli hundra. Frågan är bara vad vi ska med alla åren till… Vi tränar, mäter värden, äter vitaminer och hoppas hålla döden på avstånd. Och tack och lov för läkekonsten. Men jag undrar om vi inte är så upptagna av att inte dö att vi faktiskt glömmer att leva. Livet är ju ingen tävling där den som får flest födelsedagar vinner.

Det går inte att förstå livet utan döden. De hör ihop, hur illa vi än tycker om arrangemanget. Det är därför en vanlig septembermorgon, en hand i ens egen eller ett barnbarn som skrattar plötsligt kan kännas så oerhört dyrbart. Det här finns. Jag får vara med om det.

I söndagens berättelse får Jairos det besked ingen förälder ska behöva få. Hans dotter är död. Jesus går fram till flickan, tar hennes hand och säger: ”Talita koum”. Lilla flicka, stig upp. Jag känner en människa som efter sin dotters död gick till en präst och sa: ”Låt mig få se min dotter leva igen”. Då fick de fromma förklaringarna hålla tyst. Ingen ska behöva få höra att det finns en mening med att ens barn har dött.

Berättelsen lovar inte att vi slipper döden eller att all sorg ordnar sig. Men mitt i det outhärdliga finns ändå ett trotsigt hopp. Att döden kanske inte har sista ordet.

Jag drömde en gång att jag höll på att dö. Men jag vågade inte riktigt, så jag vaknade i stället. Tydligen ville jag bestämma där också. Sedan dess har jag ibland tänkt: tänk om det är tvärtom? Tänk om det vi kallar döden är ett slags uppvaknande. Jag vet inte. Ingen av oss vet.

Men uppvaknandet till det här livet behöver jag inte vänta med. Jag kan ringa den där vännen, säga förlåt utan att genast lägga till ett ”men”, hålla om mina barn lite längre och faktiskt vara närvarande medan jag gör det. Det vore ju synd att vara så rädd för att livet ska ta slut att man aldrig riktigt är med när det pågår.