Whimsymaxxing en höstdag i Vasastan

Foto från Ida-Majas bröllop i Florens.

Det är i höstens virvelvind, vardagshjulet mellan nio och fem, som den inre rebellen i mig tar sats. Hon som behöver känna att hon lever! Hon som flyger fram på en elsparkcykel med vinden i ansiktet och en stark känsla av… frihet. Hon som ska till jobbet men verkar tro att hon är på väg till sommaren Sweet seventeen med Emilia på grekiska ön Skopelos.

I morse läste jag att det till och med finns ett ord för att ge plats åt små infall och mer lek i vardagen. Whimsymaxxing. Ta på sig något man blir glad av eller ta en omväg bara för att man får lust.

Allt behöver tydligen inte vara nyttigt.

Och när yngsta barnet oroar sig för mitt vurmande för elspark så försöker jag med hjälm och då kommer jag plötsligt ihåg den där gången vespan vurpade högt uppe på ett grekiskt berg.

Vi hade hyrt vespan utan vare sig erfarenhet eller körkort, Emilia och jag, men allt ordnade sig ändå. Vi fick hyra ändå och inte behövde vi ha hjälm heller. Nere i hamnen kände vi nämligen svenska Filippa som kände Manolis från Aten, som hade en ingift kusin med en alldeles egen bilfirma. Så allt ordnade sig till slut.

Allt ordnade sig som sagt. Vi fick hyra, vi fick vurpa och vi fick tröstas. Allt ordnade sig förresten alltid under de där somrarna, funderar jag vidare medan jag flyger högt över Västerbroplan.

Mobilen bultar i min ficka och den håller nästan på att glida ur kappan. Hal och tunn för jag tog av mobilskalet i morse. Den lilla telefonen är ju så snygg och smart där under sitt stötsäkra skal och jag kan inte förstå att jag missunnat både mig själv och den att få glänsa i all sin svartblanka appledesign.

Mina ben skakar lätt, av hunger. Till frukost släppte jag ju för övrigt även taget om ”världens bästa svenska frukost” och körde kaffe och kaka enligt franskgrekisk modell. Socker- och koffeinkickar så det står om det och sen ut i vardagen bara! Jag vill ju känna att jag lever.

Och är det ens rimligt att vara trött och proppmätt innan 9? Sitta där hemma i det becksvarta morgonmörkret och trycka i sig gröt, ägg och fullkornsfralla som om jag tränat inför Vasaloppet.

Men där någonstans kommer Dolly Parton in. Here she comes again! Hon som har berättat för världen om sina morgnar med böner, affirmationer och skrivande och jag som ju vill ha min egen Dollystund.

Kaffe, kaka och en stund med Gud innan dagen drar i gång. Läsa några rader, skriva några egna och lyssna efter vad det är jag längtar efter. Vad vill jag ge plats åt i dag? Egentligen.

Min bön får bli: Gud, hjälp mig att använda min röst och skriva mina berättelser. Låt mig få ge någon hopp i dag. Amen. Och en liten påminnelse till mig själv på det:

Jag får känna glädjen i att leva!

På kvällen efter jobbet, när huvudet dunkar och benen värker, sträckkollar jag Love is Blind Sverige, UK, ja till och med Brasilien. Alla ska gifta sig nu och jag måste vara med för att se hur det går; om kärleken är blind eller dum eller…alldeles underbar.

Min man värjer sig för de massproducerade realitysåporna även om jag tycker att hans debattprogram ofta är än mer banala. Något vi båda är djupt överens om är att våra kattungar är livet. Allt rim och reson talar emot att skaffa fler varelser som ska äta, bajsa och kosta pengar, det blir hår i soffan, luktar kattkiss och i morse vaknade vi ännu tröttare och svullnare än annars.

Men. Så ligger de där små, luddiga och varma och allt annat än dem vore en omöjlighet.

Jag tänker på skrivcoachen Julia Cameron och hennes Artist date. En utflykt på egen hand varje vecka, där lusten och nyfikenheten får ge näring åt livet och skapandet. Hon menar att vi förstår värdet av att jobba, men har svårt att ge leken utrymme.

Emilia och jag hade ingen aning om att vi låg så långt före vår tid.

För precis ett år sedan fick vi göra om vår fartfyllda färd, men den här gången till Florens där vår vän Ida-Maja skulle gifta sig. Och jag förrätta ceremonin!

Vi har inte förändrats ett dugg, kan jag konstatera. Förutom körkortet. Vi hyrde en bil och Emilia svor och svängde som en italienska. Vi for upp till bröllopet på berget och dansade natten lång.

Sjuttonåringen och alla andra åldrar finns kvar i mig, trots att eleverna ser skeptiskt på mig när jag kommer åkande på min Voi till skolan.