MÅNADENS BLOGGKRÖNIKA

Jag har just haft mitt livs lov. Nu börjar kokongen spricka... Sommarlovet går mot sitt slut och en helt ny termin väntar. Hur har din sommar varit?

Som journalist och kommunikatör jobbade jag ju jämt. Sedan blev jag lärare och plötsligt var det efterlängtade sommarlovet här. Helt overkligt. Först trodde jag att jag skulle bli rastlös! Börja jogga till mjölkpallen eller möblera om i trädgården. Men i stället har jag vilat. Jag har badat med barnen, druckit morgonkaffe i Roslagens famn, läst utan att stryka under en enda rad och sett kvällssolen glöda över grantopparna. Jag fattade inte hur trött jag var. Men inte heller hur mycket kreativitet som längtade efter att få komma till uttryck.

Samtidigt har världen fortsatt att rusa. Nyheterna har rullat över skärmarna. Krig. Hat. Fängelser med nybäddade sängar för barn. Utvisningar. Folkmord. Familjer på flykt i bara flytvästar. Först skämdes jag nästan över min vila. Hur kan man njuta av en sommardag när världen brinner Sedan slog det mig att just den tanken kanske är ett av vår tids största problem. Vi har börjat tro att ständig oro är ett tecken på medmänsklighet. Att den som aldrig kopplar ner bryr sig mest. Som om ett utmattat nervsystem vore ett bevis på kärlek.

Jag tror inte längre det. Den som ständigt fyller sitt inre med världens katastrofer riskerar till slut att bli argare än klokare, uppgiven i stället för modig och upptagen av att reagera i stället för att göra skillnad.

Vila är inte att blunda för världen. Vila är att återfå blicken. När stressen stillnar förändras också frågan. Inte: Hur ska jag rädda världen? Den frågan knäcker vem som helst. I stället: Vad är mitt ansvar just i dag? Svaret är nästan alltid detsamma: Inte allt men alltid något. För det finns en annan värld också. En mer kreativ sådan och den syns sällan på löpet. Pedagogen som vägrar ge upp på eleven som sumpar alla sina chanser. Föräldern som till sist vågar be sitt barn om förlåtelse. Bästisen som lyssnar på samma gamla hjärtesorg, om och om igen. Det onda blir nyheter. Det goda blir sällan det. Fast kanske är det just de där små, trogna kreativa handlingarna som håller hela världen samman.

Människor har i alla tider sökt sig till stillheten. För att be, meditera, vandra, skapa eller bara vara. Jag tror att också kärleken behöver vila. Ha ett centrum. En plats där hjärtat får hämta andan... Annars blir engagemanget lätt bara reaktion och den som vill bära världen riskerar att själv gå sönder.

Sommarlovet har inte gjort mig mindre engagerad. Tvärtom. Jag vill bara inte låta världens brus bestämma mitt hjärtas rytm. Mitt livs lov blev inte ett löfte om att göra mer, det blev ett löfte om att älska livet (lovet!) lite bättre.