Söndagstanken: Vi behöver varann – om gemenskap

Det kostar att höra till. Ingen kyrka, förening, familj eller politisk rörelse tycker exakt som jag. Tack och lov. Vilken outhärdlig församling det skulle bli om alla var som jag!

Under mitt långa liv som präst har jag ändå valt att stanna kvar i kyrkan. Inte för att jag alltid hållit med (det vet alla som känner mig att det har jag verkligen inte!) utan för att jag tror på gemenskapen. På att stanna kvar, bråka ibland, lyssna, kompromissa och försöka igen.

Alternativet är ju att stå ensam och ha rätt och det blir just ensamt.

I veckan har vi fått hem två kattungar. Två små liv som far runt, undersöker världen, gör dumheter och sedan kryper ihop tätt intill varandra när de blir trötta. De verkar redan ha förstått något som vi människor ägnar ett helt liv åt att lära oss: det är tryggare att vara två.

Och kanske är det ungefär så enkelt.

Inte minst i valtider märks det här. Ingen rörelse rymmer allt jag tror på, ingen människa heller. Ändå behöver vi sammanhang där vi tillsammans försöker göra världen lite mänskligare.

Jag tycker om bilden av pilgrimen. Vi går på sätt och vis ensamma genom livet, var och en med våra frågor, våra beslut och vår egen väg till Gud. Men längs vägen slår vi precis som pilgrimen följe med andra. Någon delar sitt bröd, någon lyssnar och någon bär en när benen viker sig. Sedan går vi vidare.

Tron är personlig men den är inte privat. Och kanske är en av vår tids stora frestelser att först känna efter vart vinden blåser, vad alla andra tycker, innan vi vågar lyssna på det vi själva innerst inne vet.

Vi behöver inte vara överens om allt. Vi behöver bara sluta tro att kärleken klarar sig helt på egen hand.

Medkänslan behöver också organiseras.

Att fundera på

Vilka människor behöver jag fortsätta gå tillsammans med, också när vi inte tycker likadant?

Bön

Gud, hjälp mig att våga stå för det jag tror på utan att ställa mig utanför. Lär mig att både lyssna och tala, stanna kvar och älska. Amen.

God bless! Olle